sofiielarsson

Idag är verkligen en pissdag och jag har så mycket jag måste få ur mig..

 

Jag fick ordnat mitt leg imorse (tack och lov, det var på tiden!) men tråkigt nog kom jag hem till en försämrad liten tjej. Matvägrade, vilket hon gjort hela morgonen, ville inte dricka och var rejält uttorkad. Och då rann bägaren över. Hamnade i en hög på golvet av tårar och inom loppet av en timme hade mamma kört mig till veterinären där Tyra lades in akut för dropp. 

 

Jag håller tummar och tår stenhårt för att jag får hem henne ikväll igen, annars förmodligen imorgonbitti. En liten sten lättade i alla fall från mitt bröst med vetskapen att hon är under proffesionell kontroll och i trygga händer. 

 

Att jag sen har delad vårdnad om henne med en människa jag önskar jag aldrig ens träffat, gör inte situationen bättre. Varje småtjafs eskalerar i stora bråk som nu urartat till hot. 
Försök resonera med en snart 30-årig man som har ett tänk som en 15-åring. Som drar i varje tråd han kan för att göra mig ledsen, hota eller skrämma mig. 

 

Ibland önskar jag att jag hamnat i fel umgänge och hade en massa kriminella vänner som hade kunnat göra livet surt för honom. Men sen tänker jag om.. Han är inte ens värd det. 

 

Han är en förlorad människa. Bortglömd redan som barn med en trasig familj - som har format honom till den han är. Han har blivit en mytoman, precis som sin försupna mamma. Ljuger om allt som tänkas kan och till alla. Han kör över alla med sitt maktmissbruk och sina hot - för något annat kan han inte. Osäkrare människa finns inte, men det är inte så konstigt. Ingen har någonsin brytt sig om honom, så hur ska han själv kunna bry sig om någon? 

 

Allting speglar sig och det är tragiskt hur han är som människa, sätten han tänker på, hur han väljer att agera och hur han desperat försöker trycka på alla onda knappar som finns. 

Det är synd om honom, jag tycker synd om honom. 

 

Jag ångrar aldrig att vi skaffade Tyra. Men jag ångrar att det var med honom, för jag hade inte förväntat mig ett sånt här helvete som han har orsakat. Inte ens när hon som nu, hänger på en skör tråd, bryr han sig om henne genom att fråga hur hon mår osv. Ingenting. Tyst. Nada. 

 

Somliga människor borde inte ha hund. Det har jag sagt många gånger. Men på ett sätt så är jag glad för att det "bara" är en hund vi har gemensamt, och inte ett barn. Människor som honom borde förbjudas att ens föröka sig. Män som har ett våldsamt beteende, fruktansvärt dåligt ölsinne och är psykiskt instabila borde knappt få existera. Skottpengar hade varit en önskan för tillfället. 

 

Jag går över lik för Tyra och ingen bryr sig så mycket om henne som jag gör. Ingen. Det sista jag vill är att förlora det jag älskar mest - nämligen henne.

 

Jag hoppas innerligt att han vänder sig otaliga gånger i graven den dagen han dör, för all den smärta han har åsamkat mig. Jag mår illa av att bara se honom. Vidrigare människa finns inte. 

Ingen har någonsin sårat mig så mycket, medvetet, som han har gjort. Ingen! 

 

Och jag vet att han aldrig kommer ge upp. Ägarbeviset är hans makt. Och han använder det i tid och otid att hota med. Men det kommer inte jag heller. Jag har vikt mig tillräckligt med gånger för honom, jag har tagit emot slag och hot. Nu är det min tur att ge igen, och det genom att inte ge upp kampen. 

Jag är skytt och jag är jävligt envis. 

 

Det gäller att hålla uppe hoppet i en sån här till synes endlös maktkamp. Jag tror hårt inombords att han en dag kommer lämna över henne till mig. Om så inte, så får jag fortsätta kämpa i över tio år till. 

 

Jag hoppas att dina barn, som du förhoppningsvis ändå aldrig får, dör i AIDS. 

Jag hoppas att du aldrig mer blir älskad av någon annan än din försupna mamma.

Jag hoppas att alla olyckor inträffar dig, och att du slutar som en invalid grönsak.

 

Jag hoppas att ditt liv blir till ett rent helvete.

- och jag ska med ett nöje hjälpa till.