sofiielarsson

 

Jag surfade runt lite idag och hamnade på ett forum med en tråd om ett knackigt förhållande. Fick världens slap i ansiktet när jag läste, för jag kände så igen mig i inlägget. Därefter kom nästa smäll, någon som lämnat en kommentar som var så klockren att jag nästan blev illamående. 

 

Självinsikt. Jag såg verkligen för första gången med egna ögon vilken idiot jag varit. Hur egoistisk människan kan vara bara för lite kontroll. Jag har aldrig påstått att jag är Guds bästa barn som är totalt felfri. Jag har snarare haft väldigt lätt för att bejaka mina brister. Kanske svårare dock för att verkligen erkänna dom för mig själv.

 

"Jag, jag, jag. Jag, jag. JAG. 

DU. 
Handlar det här förhållandet om vad DU vill? Tydligen. 

Du frågar honom om han är kär i dig, han säger ja. Du tror honom inte. DU bestämmer alltså vad han känner, samt att han ljuger. 
Du vill flytta ihop och skapa drömmar, HAN säger att han inte vill det just nu. Det har du ingen förståelse för. 

Men ta du och fortsätt kräv, kväv och pressa honom. Då löser sig problemet självt när du ser hans ass försvinna ut genom dörren. 

Vem i helvete har givit dig total makt över ert förhållande? Vem är du att bestämma vad, hur och vem han är? 

Om fler var lite försiktigare med att dra in varandra i familjer, gav fan i att flytta ihop efter en månad och faktiskt respekterade varandra istället skulle färre skilja sig. 

Jag tycker att det låter som en väldigt vettig kille som vägrar låta sig sättas i en lägenhet med en tjej som vill kontrollera förhållandet och honom. 

Varför är du så osäker på dig själv? Skaffa ryggmuskler, inse att du inte styr över andras liv och NJUT AV LIVET."

Nu är det inte så att allt i inlägget stämmer in på mig, men en hel del fick mig att uppmärksamma mitt beteende på sista tiden. Jag har lätt för att vara för på, att vilja för mycket, för fort och på alldeles för kort tid. 

Okej, nu låter det nästan som om jag betett mig som en 4-åring. Ni vet som när man var lite, och ville ha allt i mataffären och mamma bara sa blankt "nej" och man la sig ner på golvet och gallskrek och gapade haha.. Riktigt så extremt har jag faktiskt inte uppfört mig, det handlar som sagt mer om att jag fick självinsikt om hur jävla lätt jag överanalyserar saker och gör min egen version av "såhär är det nog". 

 

Killar är faktiskt dom enklaste varelserna som finns. Det är svart eller vitt, ja eller nej och bra eller dåligt. Inga mellanting och velande. Det är vi tjejer som kväver förhållandet. Vi kräver en jävla massa, bekräftelse och dyligt. 

 

Han lever sitt liv, har sina intressen och sina vänner. 
Jag lever mitt liv, med mina intressen och mina vänner.

 

Bara för att man är i ett förhållande behöver man inte kasta sig in i allting med barn, giftermål, samboskap och allt vad folk får för sig. Det är var och ens val, men av egna erfarenheter där jag blivit sambo på extremt kort tid, jag har skaffat hund (istället för barn, tack & lov!), jag har varit förlovad, sagt "jag älskar dig" efter en månad.. Så kan jag ju med facit i hand se att allt gick på tok för fort, för här sitter jag idag lyckligare än någonsin.

 

Jag är 23 år och livet har precis börjat för mig. Jag har sagt upp lägenheten och flyttat hem för att påbörja 1,5 års studier för att säkra min framtid, jag har världens mest okomplicerade och fina pojkvän, jag har få men fantastiska vänner runt omkring mig som jag älskar & trivs med. Jag har mitt eget liv.

Något som dessutom många i tvåsamhet glömmer bort. Så fort man blir sambo ska man rätta sig efter den enas krav osv. Och det är väl då många, eller den svagaste i förhållandet slutar leva. När man inte längre lever sitt eget liv, med sina egna intressen eller sticker iväg med sina egna vänner för att göra något. Helt plötsligt har man någon annan att skylla på. 

-"Jag måste va hemma vid 4 för då kommer han hem och sen ska vi käka osv..."

-"Nä jag kan inte idag för han vill att vi ska åka och storhandla.."

 

Tjejer, grow som balls. 

Dessutom finns det väl inget mer oattraktivt än att veta 24/7 vart ens partner är eller gör? Och alla dessa 200 sms om dagen. Var pratar man om när man väl ses då? Vädret?

 

Nä, jag är tacksam för min pensionärstänkande 28-åring till pojkvän som dragit upp mina ögonlock så jag kunde vakna till liv och inse att ett förhållande inte är som ett plåster.

 

Självständighet är sexigt.